Som nog de flesta som läser denna blogg vet, sâ har mitt fina ponnysto artros i ryggen. Efter röntgen fyndet sâ behandlades hon med injektioner i ryggen.

Det tog nog ytterligare 1 mânad innan hon började se och kännas lycklig och välmâende, men där gnistrade hoppet till! Sedan dess har vi försökt bygga upp och finna varandra igen, och det har minsann gâtt väldigt bra. Har haft perioder när vi tränat msv rörelser igen, och allt har flytit pâ.

 

Däremot sâ är det ju sâ att artos drabbade har sina upp och ner dagar, och det märker jag även med Walitza. Även om hon alltid, och jag menar verkligen alltid, vill göra vad jag ber om, sâ känner man det pâ gângarter och mjukheten i helhet, och dessa dagar sâ tar vi det lugnare självfallet.

Men i helhet har allt känts sâ bra att jag till och med fâtt upp hoppet om att vi kan ge oss ut pâ tävlingsbanorna igen.

 

Tyvärr sâ har denna vinter varit lâng och hârd, även här nere i Belgien, och dâ vi inte har nâgot ridhus, sâ har vi blivit stillastâende en hel del, och det har jag alltid haft i bakhuvudet, att det inte är sâ bra för henne. Jag tänker att hon dâ blir stelare, och knagglig, och vi mâste börja om igen.

Inte nog med att vintern varit hârd, sâ har även min kropp varit förjävlig, med brutet finger, muskelsmärtor, och blindtarms inflammation osv, sâ det har helt enkelt varit mycket motgângar.

 

Förra veckan sâ började jag rida igen ordentligt, och tanken är ju att fâ igâng Itza sakta men säkert ocksâ. Man tänker att med vârsolen och gott humör sâ kommer man lângt. Men nu är det sâ att det är nâgot som tar emot. Ni ska inte tro att jag har Walitza som nâgon tävlingsmaskin, och kör igâng hârt som fan, utan har börjat med lite longering, o sen gâtt upp pâ henne, joggat lite. Dagen efter longerat igen, o sen upp igen efter det. Min ridning pâ Walitza är annorlunda än vad jag gör med träningshästarna, där ägarna vill se resultat snarast, osv osv. Walitza har jag för min lycka, och för hennes välbefinnande, och vi tar allt sâ lungt som det bara gâr! Men jag KAN inte böja igenom henne! Vanligtvis brukar sidvärtsrörelser, framdelsvändningar, böja inât , utât och andra lättare grejer lossa henne ganska enkelt, men nepp. Det tar emot! Det varierar frân gâng till gâng, men det är alltid en sida som inte vill med sig. Speciellt i galoppen sâ kan man känna när nâgot är galet, dâ hon blir som en "gunghäst" och den känslan finns där enda sedan jag började förra veckan.

Hon gör vad jag ber henne om, men det är jobbigt. Hon som alltid är sâ lätt i handen, är nu ganska hängig, och det pustas och stönas när vi böjer. Mindre volter sâ blir hon rak, och rumpan petar ut. Korrigerar jag med ytter och sedan försöker böja lite extra sâ blir hon frustrerad och blir springig.

 

Det kan mycket väl vara sâ att om en vecka, sâ är denna hârda period över, och hon gâr som en klocka igen, men just nu, sâ känns det ganska tungt i mitt lilla hjärta. Hon är sâ pigg och glad, och när jag gör iordning henne för arbete sâ är hon alltid glad över att fâ göra nâgot. Men under arbetets gâng, sâ funkar det inte.

Märker även, när jag sitter upp / Har suttit upp, sâ spänner hon sig i hela kroppen, och hon som är överbyggd av naturen, känns som om hon dâ har en rumpa som är 20 cm högre. Skritten är kortare än vanligt, och struttig.

 

Vid longering sâ gâr det bra i traven. Hon slappnar av ordentligt, och blir fint lâng och lâg som veterinären rekomenderat. Men i galoppen sâ visas problemet igen. Hon blir frustrerad, sparkar, bockar, försöker springa iväg. Visserligen har hon alltid varit svâr longerad i galopp, dâ hon lätt tar det som lek, men jag som vet hur hon fungerar, ser en förändring.

 

Jag tänker fortsätta att försöka fâ igenom henne, men jag önskar att jag hade râd att âka till veterinär och röntga igen, bara för att se om det fortfarande ser likadant ut eller om det redan förvärrats. I dagsläget sâ känns det mörkt. Lât hoppas att det vänder. För hennes skull, och för min.